Tibetfrågan måste upp dagordningen

Det är i dag 50 år sedan det tibetanska upproret slogs ner vilket gjorde att Dalai Lama, tibetanernas andliga och politiska ledare, tvingades i exil. Sedan protesterna ifjol, som började precis på denna årsdag, har Kina skärpt sin makt över Tibet. I januari införde man återigen en ”slå-hårt”-kampanj, vilket innebär att polisen får kraftigt ökade resurser och befogenheter. Dalai Lama utryckte sig i dag i ett tal från sin exil i Dharamsala i Indien att Kina gjort Tibet till helvetet på jorden, vilket Kina bemötte med att det var lögn. OS fick inte den positiva förändringseffekt på Kina som många hade hoppats. Omvärlden borde nu försöka hjälpa parterna i Kina-Tibet konflikten att konstruktivt förhandla med varandra. Vilket förhoppningsvis leder till ett slut av den kinesiska ockupationen.

Tibet bör få sin självständighet tillbaka, även om inte Dalai Lama har det som ett krav. Han vill se Tibet som autonomt område. Man ska komma ihåg att Tibet knappast var någon demokrati före den kinesiska ockupationen 1950. Kina menar att man befriade landet från feodalism. Det klart om Tibet på något sätt blir självstyrande igen bör det vara på ett demokratiskt sätt. Dalai Lama bör bara vara en andlig ledare och istället får folket rösta fram sina politiska ledare. Att den politiska ledaren ska vara en rekarnation av den förre laman känns väldigt förlegat och inte speciellt demokratiskt, även om man givetvis ska respektera den religiösa tron på rekarnation.

Samtidigt måste de etniska spänningar som finns i området också lösas. Allt fler kineser bor i Tibet och Kina för en hård diskriminering mot tibetanerna. Etniska tibetaner har svårare att få tillång till jobb, hälsovård och utbildning. Samtidigt finns det uppgifter att fjolårets protester i hög grad riktade sig mot etniska kineser som både sårades och dödades. Kina skulle ha låtit detta ske för att troligen skaffa sig legitimitet för att kunna slå tillbaka ännu hårdare. Om Tibet blir fritt från kinesisk ockupation måste de etniska kineserna kunna bo kvar och respekteras som alla andra medborgare. Det samma gäller för de tibetaner som bor i andra delar av Kina.

Omvärlden måste börja prata mycket mer högljutt om frågan och försöka använda politiska påtryckningar mot Kina. Sedan Kina infört ett allt mer marknadsekonomi har tonen mot Kina blivit betydligt svalare. Det tycks som affärer oftast är viktigare än mänskliga rättigheter. Prostester väcktes under förra året inför de olympiska spelen i Peking. Tyvärr blev OS en besvikelse för oss som trott att det kunde föra Kina in på en väg emot demokrati. Kina är långt ifrån en demokrati och kommunistpartiet har uttalat att man inte har några planer på att bli det heller. Inte heller finns det något på att Kina skulle ha ambitioner på att dra sig tillbaka från Tibet. Detta är något som vi i omvärlden måste börja reagera allt kraftigare på.